Jag är så dålig att fotografera vårat håriga och fyrbenta barn. Ja inte biologiska då, men husdjuret i familjen, katten Zeke. För trots att han inte är en människa har han ändå en stor plats i våra hjärtan. Han har en egen personlighet och det är så fascinerande hur man kan lära känna ett djur såsom vi lärt känna honom. Min fina lilla kissemisse. Som trots att han rev matte i ansiktet annandagjul så det blev två rivmärken ändå är minst lika älskad.
Det var som om ödet förde honom till oss. Han hade nämligen två bröder också som vi ville kika på innan vi bestämde oss, men de hade rymt när vi var där och kvar fanns bara han som var till salu. Hans två systrar fanns där med, men dessa var redan tingade. Hela den kullen hade så fint tecknade mönster och kattflickorna var nästan helt vita. Jätte vackra.
Namnet fick han i bilen hem som om det var ödet också att han skulle få heta just Zeke för först var ingen överenns om namn, men sen säger vi i mun på varandra men Zeke då! Det namnet blev det.
I veckan har jag lyckats jaga vår kisse och fångat ett par bilder även på honom. Några är från igår och några är från i tisdags.
Lägg märke till ögonen på honom! Man ser så tydligt i vilka bilder ljuset varit sämre när jag fotat. Kameran är ju uppbyggd som ögonen vilket gör att jag som är fotointresserad reflekterar över sådana saker. Vet inte om även andra fotointresserade reflekterar över sånt? Men jag gör det i alla fall. Likt ett barn fascinerad över saker här i världen och hur allt fungerar!