Jag är en funderare och ibland funderar jag rätt djup över livet och hur saker fungerar. Jag känner mig rätt ensam över att fundera över så konstiga saker ibland. Inte så att jag är ledsen över något, men jag kan fascineras över hur saker fungerar, hur livet är uppdelat som i små världar och hur allt hänger ihop med varandra. Jag tycker om att stanna upp och lägga märke till saker som andra kanske inte reflekterar över. Eller så gör andra det, men jag väljer att skriva om det och öppna upp mig medan andra inte talar om det?
Hur som helst går mina tankar idag åt normer. Vi lever ju i ett samhälle med massor av normer omkring oss. Sociala normer som är oskrivna regler för hur man förväntas utföra något eller uppträda mot varandra. En del saker uppfostras man till hur man ska bete sig. Att man ska ha bordsskick, inte skrika mot varandra, kasta sig på golvet och skrika etc. De flesta vuxna kan ju allt det här, medan barnen håller på och lär sig. Och när de utför ett oönskat beteende och inte följer normerna så får de olika reaktioner av andra. Andra tittar konstigt, man kanske blir osams osv. Psykologi ni vet! Den negativa feedback man får är sådant som gör att man gärna inte vill utföra samma sak igen, men som vi vet kan ju kopplingen hos barnen ta lite tid för de inte har samma sociala utveckling i hjärnan som en vuxen hunnit få.
En del saker är alltså lätta att lära och förstå av sin omgivning, att det är regler som finns i samhället, men som inte står någonstans. Till motsats mot lagen där det klart och tydligt står att du inte får misshandla någon annan, våldta, ta saker i affären utan att betala osv.
Men i vissa fall kan jag tycka att det är svårt att veta HUR man ska bete sig och VAD man förväntas göra. Som när man t ex blir inbjuden så här till sin arbetsplats för arbetsdagar fast att man är mammaledig. Gör arbetsgivaren det av artighet och man förväntas tacka nej? Jag tackade ju inte nej utan tyckte det var väldigt roligt att bli medbjuden, få träffa sina kollegor, göra något lite extra roligt, få egentid och känna att man fått vara med i planeringen inför omorganiseringen som kommer beröra mig när jag kommer tillbaka. Men så var jag ju ensam om att tacka ja bland oss tre som är mammalediga. Kanske förväntades jag tacka nej??? I sådana här situationer kan jag tycka det är svårt att läsa av samhällets normer. Likaså när jag väljer att ta kort på allt och ha kameran med mig så ofta. Det är sådant som andra kan ha svårt att förstå om de inte själv har samma stora intresse och många gånger kan man få blickar som känns negativa och gör att man backar. Fast jag är inte som andra och känner inte den hämningen, folk får fundera och tycka som de vill, jag tycker om att få fota min mat, fota ögonblick från mitt liv. Det ger så mycket mer för mig en att andra i min omgivning tycker det är konstigt. Jag försöker tänka att man också måste våga vara annorlunda, våga vara egen och våga gå utanför ramarna och inte bara följa de normer som man förväntas följa. Så länge ingen annan skadas eller mår dåligt av det och man själv trivs måste det få vara okej, även om andra tycker det är konstigt??? Eller?
Det finns också olika normer bland olika religioner och kulturer. Du förväntas aggera på ett sätt på ett ställe, men kan förväntas aggera på andra sätt vid ett annat tillfälle eller med andra personer. Det är därför det inte alltid är så lätt det här med normer och det är därför det också lätt blir fel. Missförstånd, känslor som väcks hos folk och gräl. Summeringen blir alltså att det här med sociala normer kan ställa till det när allt inte är självklart hur man ska bete sig och aggera.
Dela gärna med dig av dina tankar i ämnet! Vad anser du om normer? Lätt eller svårt att förstå?