Hur ska man hantera trots? Trotstips!

För några dagar sedan fick jag en fråga av Sojkasom är en nybliven tvåbarnsmamma. Hon undrade om jag hade några bra trotstips att dela med mig av då hennes son blivit extra trotsig efter att hans syskon anlänt.

 

Jag är absolut ingen expert i ämnet och jag känner många gånger att jag är nära att ge upp mitt i allt trotsande. Men jag är ändå mamma till fyra barn och har samlat på mig erfarenhet med tiden. Jag tänkte därför det kunde vara bra att dela med mig av min erfarenhet i ett eget inlägg. Kanske kan det jag skriver hjälpa någon?

 

Sen finns ju även ni mina fina läsare som säkerligen också sitter med en hel del erfarenhet och kanske har lite bra tips att dela med er av. Dessa tänkte jag i så fall sammanställa i ett eget inlägg. För visst vore det väl bra om vi alla kunde hjälpas åt och delge varandra små tips som kan underlätta för oss när vi står där framför ett trotsande barn? Sitter du på ett bra tips skriv gärna en kommentar till detta inlägg.

 

 

 

Ni är säkert många som håller med mig när jag säger att trots är oerhört påfrestande för humöret. Man kan både bli frustrerad, ledsen, arg och stressa upp sig. Att stå där som ett frågetecken och inte alls veta hur man ska lösa situationen har säkert hänt de flesta. Och visst är det lätt att sitta och säga så och så kan man göra, men när man är mitt uppe i det hela är det inte riktigt lika enkelt. Något jag däremot tycker är skönt, det är att veta att man inte är ensam om trotsande barn. Att både få se och höra andra berätta om samma situation det ger mig på nåt vis lite extra styrka.

 

Personligen tycker jag min egen dagsform styr hur jag hanterar trotsen. Är jag trött blir jag mer lättretlig och har inte lika stort tålamod. Då höjer jag oftast rösten lättare vilket aldrig ger någon bra effekt på mina barn, de blir snarare värre. Det har jag lärt mig med tiden och jag försöker ha med det i bakhuvudet när trotsandet sätter in. De där 10 djupa andetagen är inte så dumma att ta in faktiskt!

 

Det jag också märkt är att det är lättare att hantera trotsen när jag försöker sätta mig in i barnets känslor. Försöka förstå hur hen känner just nu. Som t ex när barnen får syskon. Då brukar jag likna barnets känsla med hur jag skulle känna om maken kommer hem med en ny fru. Talar om att hon ska leva här tillsammans med oss nu och vare sig jag vill det eller inte så måste jag acceptera att det är så och dela med mig av allt. Den känslan som jag skulle känna då tror jag även ett barn känner när den får ett syskon. Tänker jag så tycker jag det blir lättare att möta barnet i dess känslor som troligen uttrycker sig i trotsen.

 

Givetvis finns det många andra situationer när barnet trotsar t ex i en affär när den inte får den där godispåsen den vill ha. Här tycker jag ändå det är minst lika viktigt att försöka förstå barnet, men när man får alla blickar på sig är det så lätt att känna hur stressen tar över och man börjar muta, hota eller faktiskt ge med sig och köpa den där påsen godis barnets tjatat om. I de här lägerna har jag tagit mig tid att förklara för barnet varför man inte kan få allt man vill ha. Och har trotsen varit så stor att barnet inte går att nå har jag burit ut barnet ur butiken. Det finns till och med platser med massor av folk jag varit på där jag fått sätta mig och krama om mitt barn tills det lugnat ner sig. Ett av mina barn har nämligen varit väldigt utåtaggerande och det enda som fungerat är just detta sätt. Det jag vill säga just i dessa situationer är att aldrig ge med sig för barns tjat, trots och beteende. då belönar man snarare barnet och det blir svårare att komma ifrån trotsen.

 

 

 

 

 

När det gäller barn som fått syskon tycker jag det viktigaste har varit att ge det stora barnet den där extra tiden och extra uppmärksamheten. Det är ju så lätt att den lilla får mycket uppmärksamhet, inte bara genom att den ska vara nära mamma och pappa hela tiden, vaggas när den gråter, bytas blöja på, ammas etc. Även omgivningen vill se den lilla, hålla den och hälsa den välkommen till världen.

 

För att få barnet att känna sig sedd brukade jag göra amningstillfällerna till mysiga stunder där vi satte oss tillsammans och läste en bok samtidigt som jag ammade. Jag brukar också tala om för de äldre barnen att jag älskar dem mera. Den lilla bebisen förstår ju ändå inget i början och när storasyskonen sover brukar det ju alltid finnas lite egentid. Likaså har jag låtit de större barnen känna på syskonet, vill de dra av strumpan från foten ja då har de fått göra det, vill de hålla bebisen så får de det också. Det här har funkat bra för oss, men sen är ju alla barn olika och det som fungerar för ett barn kanske inte fungerar för ett annat. Men så här har vi gjort.

 

 

 

Ja det var lite som jag tänkt på och som fungerat bra. Dock ställs jag fortfarande för situationer jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Just nu är det mycket från två "minitonåringar" som kan trotsa så man blir tokig. Och med större barn som kommer med motargument, talar om hur de känner, vad de tycker man gör fel, att man ständigt är dum och orättvis och tror de vet precis allt eller att fröknarnas ord är lag det är verkligen en utmaning och här skulle jag själv behöva massor av tips och råd hur man ska göra. Förhoppningsvis hinner jag lära mig till barn nummer 3 och 4 är där och har mer erfarenhet kring vad som fungerar. Jag hoppas det blir så iaf.