Jag läste rätt nyligen en artikel i vårdförbundets tidning om hur mycket det egentligen kostar att nyanställa sjuksköterskor. En väldigt bra artikel i mitt tycke och som verkligen fångade mitt intresse. Tänk om arbetsgivarna kunde räkna på det istället, ta de pengarna som nyanställningar kostar, lägga på löneökningar och därmed få behålla personal, få mer kompetens kvar och därmed en bättre vård för patienterna.
Min lön är något jag själv kämpat för senaste tre åren efter att ha insätt att jag fick alldeles för låg lön när jag blev nyanställd. Jag kände mig rätt lurad av min dåvarande chef, det var aldrig någon fråga om att jag fick komma med löneanspråk, jag fick den procent som årets lön låg på då när jag bytte arbetsplats, inte en krona mer, medan mina andra arbetskamrater hade fått löneförhandla och blivit nylönetillsatta vilket förstås var skillnad och gav andra möjligheter för högre lön. Men nu vet jag bättre och precis som artikeln inleder så har även denna sjuksköterska fått nog nu. Jag är faktiskt värd mera!
Problemet är att jag trivs med mina nuvarande kollegor och min arbetsplats. Men är det värt att stanna kvar och acceptera en lägre lön för att man trivs? Där är mina tankar just nu efter dagens besked om årets löneökning.
Mina senaste tre lönesättningar har skett av tre olika chefer. För varje gång har jag fått börja om från noll, de nya cheferna har inte fått tagit del av tidigare utvecklingssamtal. Det är en av anledningarna tror jag att jag inte haft någon chans att få förhandla upp min lön. Men de alla tre har medgivit att jag faktiskt ligger lite för lågt och den senaste sa att löneökningen får bli en långsiktig planering tills jag kommer ifatt. Hon slutade under min mammaledighet och inför årets löneökning har jag en ny chef.
Men nu är det som det är, inget kan göras i år då lönen är satt. Jag halkar efter ännu mer i löneklyftan. Så nu ställs jag inför framtidsval. Accepterar jag att ge det hela en chans ett år till för att se om någon förändring kan ske av min nuvarande chef eller ska jag söka mig vidare bara för att få upp lönen och inte veta vart jag hamnar, om jag kommer trivas eller inte. Min chef tycker jag ska stanna och ge henne en chans! Tre av mina kollegor har sagt att de absolut inte vill att jag slutar......resten vet nog inte mina känslor och en del jag tidigare pratat med har inget sagt...
Hur länge är verkligen okej att vänta på under? Hur länge står man ut med att ha en lägre lön än de andra på arbetsplatsen och få känslor om att man är usel i sitt jobb eftersom man inte får mera? Ja för jag mår faktiskt dåligt över den ständigt dåliga lönesättningen. Man duger, men man är inte tillräckligt bra eftersom man inte är värd mera?
Gräver jag min egen död som bara väntar, kämpar på, försöker visa att jag faktiskt gör ett bra jobb? Jag sväljer min stolthet, min prislapp för det jobb jag gör. Jag accepterar, tar inte till fight och försöker prestera ännu mera för att visa att jag är duktig, att jag utvecklas, lär och jag gör ett bra jobb. Jag rycker in när jag behövs för mina kollegor, men när jag själv behöver hjälp är det beroende av vem jag arbetar tillsammans med.
Mina tankar tar mig till framtiden, där rädslan finns att om jag fortsätter kämpa och visa mig framåt så finns det bara två sätt. Antingen tappar jag glöden att prestera. Jag gör bara det jag måste för det spelar ju ändå ingen roll, mina prestationer ger mig ändå inte belöning. Och därmed kommer ju inte lönen heller stiga. Eller så kör jag på, lever på hoppet om att jag någon gång ska få gehör och få den lön jag är värd, men till slut blir det för mycket så jag går in i väggen och blir sjukskriven, med en sjuklön som är ännu sämre och med en hälsa som är trasig och svår att laga helt igen.
En sak är säker och det är att det bara är jag själv som sätter gränserna för min egen löneutveckling. I alla fall så länge inte politikerna och arbetsgivarna vill prioritera annorlunda. Personer som bytt arbetsplats ofta och som verkligen stått på sig. Valt andra vägar som bemanningssjuksköterska eller jobb i Norge har fått den lön de tycker de är värda. Det verkar vara det som är sättet för att få den lön man förtjänar. Byta arbetsplats och faktiskt då stå på sig, inte acceptera en för låg lön. Även om jag tycker det här är fel sätt, mycket kompetens som försvinner, man själv hinner få lite av mycket, men inte riktigt fördjupa sig ordentligt inom något ämne. Och man vet aldrig vart man hamnar, om man kommer trivas eller inte. Risken finns ju att man inte trivs och vill söka sig vidare igen och igen och igen. Och så är man inne där i ekorrhjulet. Lönen växer, men man hittar inte riktigt sig själv. Man blir vilsen och mår dåligt för det istället.
Ja tankar om framtiden tar upp mitt huvud en måndag som denna. Vad ska jag göra? Vilken väg ska jag välja!!! Jag vet inte om jag blir mycket klokare faktiskt, mer en att jag fått nog nu. Jag tänker inte längre acceptera detta. Jag har studieskulder som fortfarande inte är betalda och drar man av det så har jag lägre lön en vad jag skulle få som undersköterska. Lägg då också till att jag under tre år har kämpat med studierna, familjen har fått lida många gånger då jag inte haft tid att umgås då jag måste studera för att bli klar. Tre tunga år där jag många gånger tappade fotfästet, men som jag klarade galant utan en enda omtenta och med mycket goda resultat. Allt kämpade där, vem såg det, vem vet om det mer en jag själv?
Nej upp till kamp och inte längre acceptera dålig löneutveckling och för lågt satta löner. Det är inte okej! Jag är värd mer! Sjuksköterskor är värd mera!