Att tala om det förbjudna - En av varje kön!

 

 

Jag har två söner och två döttrar. Både när jag fick min första son och nu när jag fick min andra dotter har jag fått höra. "Så perfekt att ha en av varje". "Vilken tur ni haft som fått två av varje". "Det gjorde ni bra som prickade in det så rätt" etc. Jag har även någon i min närhet som avundas oss och önskat att de haft samma "tur", även om de förstås är glada för vår skull och älskar alla sina barn precis lika mycket oavsett om det är fyra av samma kön.

 

Lyssnar man till samhället verkar det finnas något slags ideal om att det ska vara så att man får en av varje. Samtidigt verkar det vara förbjudet att tala om det. Jag läste t ex rätt nyligen en kommentar där det stod "Jag hoppas ni får en tjej denna gång". Personen det var riktat till var en tvåbarnsmamma som väntade sitt tredje barn och de två tidigare barnen var pojkar. Kikade man vidare längre ner såg man att någon svarat "det spelar väl ingen roll vad det är för kön".

 

Och nej egentligen spelar det ju ingen roll vad man får. Det finns människor som kämpar för att få barn, som inte lyckas alls. Då är man glad att man ens kan få barn. Och när man lyckas få fyra friska barn där allt gått bra då känner man sig ändå mer lycklig lottad som haft sådan enorm tur. Här spelar det ingen roll om det är samma "sort". Och självklart älskar man det barn man får oavsett vilket kön det har mellan benen. Däremot kan man sörja det barn man aldrig får, men sånt talar man inte om, trots att samhället trycker på med sitt ideal och ger små kommentarer om hur det "bör" vara. Men känslan måste få vara okej att känna även om man redan har tre friska pojkar eller flickor. Det handlar inte om kärleken till sitt barn eller att man är otacksam för de barn man fått. Det kan jag skriva under på då jag är en av dessa föräldrar som har en önskan om att få lika många söner som döttrar och som tycker att jag är extremt lyckligt lottad som fått precis så som jag önskat.

 

 

Hur som helst är detta väldigt förbjudet att tala om. Det är känsloladdat med många tankar och åsikter. Pratar man om det nästan ursäktar man sig för att man känner som man gör. Varför så hysch, hysch? Varför får man inte prata om sina tankar, känslor och önskningar? Och varför ska man i en del ögon ses som otacksam för att man har en viss önskan om ett visst kön? Eller som om man inte älskar sitt barn bara för att man önskade sig det andra könet? Eller varför får man inte uttrycka sin sorg över att man aldrig kommer kunna få en dotter/son? Och varför ska alltid onödiga kommentarer rabblas om att det var perfekt med en av varje eller, nästa gång tar ni och fixar en tjej/kille va? Eller när någon med 6-7 av samma sort får höra att de försöker tills de får en av den andra sorten? Det behöver inte alls handla om det! Alla vet att man inte kan råda och bestämma över befruktningen och vilken spermie som kommer träffa ägget och ge en dotter eller son.

 

Men jag hade en önskan som jag inte fick tala om. En förbjuden önskan. Den önskan slog in och vi blev en av de lyckligt lottade som fick precis som vi ville. Det var inte vi som valde hur det skulle bli, det bara blev så. Och genast när vi berättade för omvärlden så fick vi höra hur perfekt det blev. Två av varje sort liksom, så perfekt det bara kan bli. Jag håller med. Men funderar! Varför var det bara okej att säga det då när det blev två av varje? Då talar många om det minsann, då är tankarna minsann inte lika förbjudna längre!!! Men tänk om vi inte tyckte det var perfekt då? Tänk om vi önskat något annat?

 

Ja detta är inte helt lätt att tala om och det är troligen därför det är mycket hysch. Men om man talar mer om det kanske förståelsen ökar? Förståelsen för varandra och allas olikheter! Att det är okej att känna och önska, men om det inte blir som man tänkt så blir det bra ändå.