Nu har min lilla tjej tagit ett riktigt skutt i utvecklingen. Hon känns så mycket större och klokare helt plötsligt. Har också fått en enorm vilja och envishet, är medveten om så mycket omkring henne och kräver också en hel del aktivitet om dagarna för annars blir hon uttråkad.
Senaste veckorna har hon lärt sig klättra upp i soffan och på andra saker i samma höjd. Hon är också duktig och vänder sig om och hasar sig ned med fötterna före när hon ska klättra ner igen. Detta gör hon både på altan, från verandan, soffan och andra små klätterställen hon kommer upp på. Otroligt skönt för oss vuxna för då slipper vi få hjärtat i halsgropen varje gång hon närmar sig trappor och avsatser. Tidigare fick vi ju rusa fram i rädsla att hon skulle springa rakt ut eller stå precis bakom henne varje gång för att hon inte skulle trilla.
Senaste dagarna har hon också blivit en riktig tjattermaja. Pratar långa konversationer, pekar och berättar om något. Jag förstår inte alls vad hon berättar för mig för det som kommer ut är "nanananana.........dadadadada......ne....dä.....dudu...didi.....". Men det är verkligen som om hon berättar en hel del för mig och andra hon möter. Tittar jag inte på henne när hon berättar något klappar hon med handen på min arm samtidigt som hon säger "dä, da......." och ber om min uppmärksamhet. Så roligt att höra henne.
Sen förstår hon precis allt man säger. Idag t ex bad jag henne att gå runt med dockvagnen på öppna förskolan för annars körde hon på ett annat barn som satt på golvet och hon gjorde precis som jag sa och gick runt barnet. Likadant om man ger henne nåt i handen och ber henne gå och ge den till sin pappa så gör hon det. Slår hon sig någonstans så brukar hon sträcka fram handen och blåsa vilket betyder att hon vill att vi ska blåsa på det onda. Så roligt när hon gör så. Hon har verkligen blivit en medveten och stor tjej. Bebistiden är verkligen förbi nu.
Samtidigt som jag tycker det är en supermysig ålder och jag tycker om att se henne så medveten om hur allt fungerar kan jag inte låta bli att undra hur tiden kunde gå så fort. Hur kunde min bebis helt plötsligt stå här och vara så medveten om allt. Klara det ena efter det andra och vara mer ett barn än en bebis. Det är skrämmande hur fort tiden går. Undrar om tiden någon gång kommer saktas ner igen så man känner att man hinner med i allt.
Det gäller verkligen att ta tillvara på all tid man har tillsammans och njuta varje minut.