Jag bär med mig ett minne från resan som vår busschaufför Per-Uno från Bergkvarabuss gav oss och som jag tänkt lite på sen han berättade sina tankar för oss och inte kan låta bli att le åt, för trots allt är det lite roligt när man tänker på det hur vi bloggare kan uppfattas av andra som inte bloggar.
Sista dagen på vår resa berättade han för oss om det här med fotograferandet och hur fascinerad han var över att vi alla tog så många bilder. Han kunde inte riktigt begripa hur någon kunde fotografera så mycket, även om han förstod att det uppfyllde ett syfte. Men det här att man ska fota sin mat gång på gång det var väldigt nytt och han tyckte nog allt att vi var värre en japanerna med våra kameror, haha. Och visst kan det vara svårt att förstå oss bloggare om man inte lever i vår värld och delar samma intresse. De allra flesta har ju ett intresse för fotograferandet och en blogg utan foton är inte alls lika rolig att läsa därför vill man gärna ha foton i sin blogg.
Och under denna resan kände man sig verkligen som en i familjen för alla jobbade för samma sak och alla ville ha de där bilderna med det lilla extra i sig för att kunna visa sina läsare allt det som vi fått uppleva. Så otroligt skönt att befinna sig i ett rum med likasinnade människor, inte känna sig ensam om att alltid fotografera allt hela tiden. Ta upp kamera innan man börjar äta sin mat. Känna att man passar in. Det är en känsla och ett minne jag alltid kommer ha med mig från denna resan.
Dessutom märktes det även att våra barn hade bloggande mammor. De var också flitiga med kamerorna. Och Alexander som är Miras son var faktiskt riktigt duktig med kameran tyckte jag, han visade lite bilder han tagit på oss när vi satt och väntade in alla inför middagen. Super härlig liten kille och jag tror han en dag kommer bli en duktig fotograf.
Vad tänker ni kring det här med bloggande och fotograferande? Är vi lite egna av oss och utmärker oss med våra kameror?
Jag tror i alla fall min omgivning uppfattar mig som än som alltid har en kameran på armen för ja det är ju min följeslagare allt som oftast. Jag fick ju till och med höra av min svåger på skolavslutningen i onsdags att det var ovanligt att se mig utan kamera och att det kändes som något fattades mig, det säger en hel del tycker jag.