Så kom den här dagen jag väntat på i 3 månader. Det låter knäppt men jag har verkligen längtat efter att få sluta mitt gamla jobb för att få börja på mitt nya. Jag har känt mig lugn, tagit allt med ro och med insikten om hur bra allt kommer bli. Allt har känts så rätt, så bra......
Igår innan kvällsjobb kallade stod jag och bakade för jag ville bjuda mina kollegor på något gott innan jag slutade. Ville tacka för mig på något sätt och visa min uppskattning över vilka fantastiska kollegor jag haft under min tid hos dem. Det blev en långpanna med vinbärskaka (recept kommer) och en pajform med äppelkaka gjord utifrån receptet på sommarbärkaka, det hittar du HÄR. Allt blev mycket uppskattat och jag kände mig fortfarande så där tillfreds med mitt val om att börja nytt jobb.
Men så kom dagen idag. Hela förmiddagen har gått bra, men när eftermiddagen närmade sig började det kännas lite konstigt. Jag tittade mig omkring i lokalerna och insåg att det var sista gången jag skulle arbeta här. Jag insåg vad det är jag lämnar. Något tryggt. Något jag varit med och byggt upp. Något där jag varit än i gänget.
Fler kom och började kramas, säga hur mycket de skulle sakna mig. Att det var tråkigt att jag slutade. Plötsligt kändes allt så fel. Jag lämnar världens bästa kollegor för något jag inte har en aning om hur det kommer bli. Plötsligt kände jag mig lite rädd, lite fundersam, tänk om jag valt fel......
Mina ögon tårades och jag ville snabbt gå hem. Avsked är nog inte riktigt min grej. Fick i alla fall en jätte fin blomma som tack för allt (den ni ser på första bilden). Blev helt paff för jag trodde inte jag skulle få något, har ju varit mammaledig så länge och har inte betalat in till presentkassan på två år nu när jag varit hemma. Så jag förväntade mig inte något alls. Men blev jätte glad att de vill visa sin tacksamhet och önska mig lycka till, men ändå välkommen åter om jag nu skulle ångra mig.
Samtidigt mitt i allt ringer min nya chef. Det pirrade till i magen. Imorgon är det äntligen dags. Jag ska få starta något nytt. Något jag inte vet hur det blir, hur det är. Jag är förväntansfull och jag ser fram emot nya utmaningar. Snacka om känslokrock! Men nu tror jag ändå att jag landat lite och är redo för morgondagen och framtiden. Se vad den har att ge och erbjuda. Och skulle det kännas helt fel är det ju inte direkt brist på sjuksköterskor så då finns det nya utmaningar som väntar. Det kommer bli bra det här. Jag kommer sakna mina gamla kollegor, men jag hoppas jag kommer trivas med mina nya minst lika bra.
Framtiden jag är redo!
---------------------------------------------------------
Har för övrigt nytt redigeringsprogram som jag håller på att lära mig. Om bilderna skulle se konstiga ut hojta gärna. Detta är de första bilderna jag redigerat i nya programmet.