Skogens guld - Kristina Kantarell!

 

Det är något speciellt med dessa svampar. När man går där i skogen och letar och när man hittar dem så skiner man upp som om man hittat guld. Och ju fler man hittar ju större känns det som skatten blir.

 

Under alla år som varit har jag haft svårt att äta kantareller. Jag har älskat att plocka dem, men jag har inte klarat av att äta dem utan ätandet har maken stått för. Men jag gillar lukten av dem när de steks och jag klarar av smaken från dem för det smakar lika gott som det luktar. Det jag inte klarat av är snarare konsistensen. Men i år när jag smakade, för smakar det gör jag varje år för att se om jag kan äta dem och i år gick det riktigt bra och det var bara mums, jag vill ha mera.

 

Tyvärr var det en liten skatt som plockades denna gång. Och nu är jag så sugen på att ta mig ut igen för att plocka flera liter som man ser att en del gör. Fråga är bara när tiden kommer finnas om det kommer finnas några svampar kvar när jag har tiden.

 

Bilder däremot blev det en hel del. Krypandes på backen fångade jag de små skatterna på bild. Insåg att jag inte fotat några kantarellbilder någon gång. Kristina kantarell som jag kallar dem efter en sång vi sjöng när jag gick i skolan.

 

 

Så här lyder texten:

 Här är Krinstina Kantarell
Hon är min stuvning i kväll
och där är fårtickorna
dom små rara småflickorna

Här är min stora passion
Det är en snöbollschampinjon
Och där en fin Karl-Johan
En riktigt hederlig svamp.

Här är en oätlig sort
Den ska jag genast slänga bort
Han heter Svavelmusseron
Och är en farlig person.

Text & Musik
James Hollingworth
                Karin Liungman