I tankens värld ikväll! Tankar jag måste skriva ut. Det är så här verkligheten är, det här är en av sakerna jag tigit om ett tag nu! Saker som inte är lätt att skriva för det involverar så många.
Det är mitt arbete jag talar om. Just nu är det mig övermäktigt. Alla känner sig nog rätt slutkörda när man aldrig är fulltaliga. 65 boende som man ska ha ett helhets ansvar för fördelat på oftast två till tre personer är inte riktigt vad jag hade tänkt mig. 14 av de boende är jag primär ansvarig för. Hade jag fått ägna mig helhjärtat åt bara dessa 14 så skulle arbetet flyta på bra, men nu ser ju inte verkligheten ut så. Jag trodde inte heller att bristen på läkare skulle vara så stor att man ofta tvingas ta egna beslut och riskera saker för att inte låta de boende lida. Mycket som hade kunnat skötas på plats får ske på sjukhus istället just för att man behöver en bedömning av läkare, på sjukhuset skickar man sedan oftast tillbaka den boende utan åtgärd och problemet man vill ha hjälp med kvarstår och man får lösa det efter bästa förmåga. Eller så gör man bara det mest akuta på sjukhuset och skickar sedan hem igen! Frustrationen växer. Patientsäkerheten hotas! Bekräftelsen på det man gör uteblir. Man fortsätter kämpa, får prioritera om, något riktigt djup kan man inte gå in på, man ska ju orka arbeta kvar också och iaf göra någon slags nytta som mynnar ut i något bra och säkert för de äldre! Utan mig skulle krisen vara ännu större det är jag säkerpå för trots påtagliga försök att hitta nya sjuksköterskor så finns det inga som vill arbeta där jag arbetar, det är för lantligt och lönen är inte tillräcklig! Varför man inte höjer lönen mera och vill få sjuksköterskor att stanna i Sverige framför Norge borde politikerna ställa sig frågan. En dag är de själva gamla och behöver hjälp. Jag undrar om det är så här de vill att äldrevården ska se ut då? Brist på personal och med en patientsäkerhet som ständigt hotas?
Detta ovan är det allmänna. Det förekommer nog varstans man hamnar. Det går inte att fly ifrån så länge man stannar i Sverige. Norge däremot är lösningen för många. Jag är lockad att gå dit också och har faktiskt tänkt tanken. En dag kanske jag gör verklighet av den saken.
Det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva om det som händer där jag är. Men hela tiden känns det som om jag måste tysta mig, men jag vill inte vara tyst längre! Jag måste få klaga, inte behöva bita ihop hela tiden. Jag vill inte behöva svälja ifrågasättande över saker jag gör som är för patienters bästa för att någon annan tycker det är för mycket att göra eller få förslag på åtgärder som grunnar sig i okunskap. Jag vill heller inte känna att jag bara är en sådan där sjuksköterska som stressar förbi och inte har tid att sätta mig ner en stund och låta den jag har framför mig få öppna upp sig och prata. Tänk så mycket viktigt vi missar i vårdandet pga. att tiden inte finns. Den existentiella dimensionen som aldrig får en chans att läka. Inga läkemedel i världen kan bota oss från den delen.
Senaste tiden har det varit mycket prat om sjuksköterskors löner. Att de behöver höjas är självklart. Om vi höjer dem stannar fler kvar i Sverige och arbetar här. Kompetensen höjs på varje arbetsplats om sjuksköterskorna stannar kvar. Får vi fler sjuksköterskor kan chefer engagera sig åt andra saker en att hela tiden försöka anställa och hitta nytt folk. Som det ser ut nu orkar knappt ingen sjuksköterska arbeta heltid. Höj heltidslönerna eller sänk veckoarbetstiden så har de som inte klarar av heltidsarbete möjligheten att gå ned i tid och samtidigt fortsätta leva utanför arbetet. Det ger fler friska sjuksköterskor som orkar.
Sen är det så att varje dag riskerar vi vår legitimation, men också med vetskapen om att snedsteg kan leda till människors olycka eller i värsta fall död. Att behöva leva med något sådant, det skulle nog ingen klara! Människan är komplex, alla är individer och det vi ställs inför är inte alltid så självklart. Det gör att vi måste vara alerta, engagerade och ha en stor kunskap. Vi ska inte jämföras med lärare eller med undersköterskor. Även om båda är viktiga gör vi olika jobb och har olika ansvar och uppgifter. Vi ska respekteras och ha lön utifrån det ansvar och det arbete vi gör. Vi ska inte behöva förklara eller kämpa för en rättvis lön eller jämföras med andra. Det ska vara självklart för andra att se vad det är vi faktiskt gör och inte förknippas med något helt annat yrke! För mig är det bara bortförklaringar.
Själv har jag insett att jag sa ja till en allt för låg lön. Hade jag vetat att arbetet såg ut som det gjorde hade jag krävt mera. Nu gjorde jag inte det och allt jag kan hoppas på är att min chef detta år när jag vet att potten är lite större också visar det i min lönerevision. Inte bara för att jag är sjuksköterska utan också för min personliga utveckling och det engagemang som jag visar. Jag är VÄRD MERA. Ska jag stanna kvar där jag är behöver jag också få bekräftelse och lön för det. Annars är det dags att sätta ned foten och fortsätta visa att det inte längre är okej att ha dåliga arbetsförhållanden och dålig lön!
Sprid gärna!