Den här fina tjejen har busat runt här hemma som bara den idag. När man inte själv räcker till eller orkar aktivera henne så är hon inte den som inte tar för sig. Hon far fram och tillbaka och busar. På gott och ont!
Jag tycker hon tagit ett stort utvecklingssprång senaste tiden. Talet har fullkomligt exploderat. Hon säger både svåra och lätta ord. Hon "snackar" verkligen på och de flesta ord hör man vad det är. Så mysigt att kunna prata med varandra och också förstå varandra fullt ut.
Sen i fredags har hon inte sovit middag om dagarna och det ha fungerat jätte bra. Och nappen, Idag har hon inte ens tjatat om den utan varit utan den hela dagen. Pottan kommer allt mer när det gäller kissandet och jag har stora förhoppningar om att i sommar blir hon torr om dagarna. Liten är ingen bebis längre utan en stor tjej som kan mer och mer.
Jag är verkligen jätte stolt att få följa henne och glädjes med alla framsteg hon gör. Att se hennes lycka över allt hon kan får en att spricka av lycka. Samtidigt kommer vetskapen om att detta är min sista och att tiden verkligen går allt för fort. Det ger minst sagt en slags sorg.