Jag kan inte rå för det, men ibland smyger sig bara känslan på. Fast att man vet att det inte är så kommer den ändå.
Känslan om att man inte räcker till, att man inte duger och att man är ointressant för andra. Totalt opopulär. Just den här känslan vet jag varför och vid vilka situationer den uppstår. Förr la jag väldigt stor vikt vid den och mådde otroligt dåligt av den i flera veckor. Kände mig utstött, oönskad, ful och äcklig. En sådan man inte vill vara med helt enkelt.
Nu kan jag hantera känslorna helt annorlunda. Jag intalar mig själv att det finns orsaker till att det blir som det blir och att jag bara har otur. Sen kanske det inte alltid är så utan det kanske faktiskt handlar om just det jag känner, inte vet jag, men är det så får det stå för den/de personerna som känner så. Jag kan inte låta sådant ta min energi i flera veckor och gå och må dåligt av det. Istället brukar jag börja tänka på alla de fina människor omkring mig som ställer upp och gör något för mig eller min familj. Som finns där och som får än att känna sig uppskattad för den man är. För trots allt kan jag ju bara vara mig själv. Jag kan arbeta med mina mindre bra sidor, men jag kan inte ändra på den jag är. Och trots att jag försöker göra mitt bästa och vara en trevlig medmänniska är det inte alltid det fungerar. Men så är det väl för alla? Man kan inte vara snäll och trevlig alltid och bara ta skit utan att reagera till slut.
Hur som helst känner jag idag den där jobbiga känslan. Den kommer försvinna igen, men just här och nu finns den där. Tankar som far och som ältas. Idag orsakas dem av kommande Danmarksresan. Jag hittar ingen att dela rum med. Super tråkigt. Jag tror resan kommer bli jätte bra ändå, men ändå kommer känslan att man känner sig ointressant av andra. Jag har fått svar från alla jag frågat hittills att de redan bestämt med en av de andra. Jag känner ingen av de andra så därför har ingen heller frågat mig och så får jag se att det är ojämt antal så någon kommer ju bli över. Och den personen som det ser ut nu blir troligen jag och A. Det kommer gå bra ändå och det kommer lösa sig det handlar bara om vart vi ska sova och vi har inga problem med att få ett eget rum eller kanske dela med någon av arrangörerna, spelar inte så stor roll bara man har en sovplats. Sen är jag säker på att jag lär få kontakt med de andra ändå eftersom de verkar vara trevliga och varmhjärtade personer lika öppna socialt som jag själv är. Så det kommer bli bra ändå, men ändå kommer känslan av att vara ointressant och drar upp massor av gammalt som hänt.
Känslan av att vara utstött, att ingen vill vara med en. Den kände jag som liten när jag gick över hela skolgården och ALLA sa att jag inte fick vara med fast att jag frågade snällt. Jag blev ensam kvar. Idag påminns jag om den dagen. Det var jätte jobbigt att känna så då och jag var ledsen, men jag kunde inte visa att jag blev det. Istället förstörde jag leken för de andra och på så sätt fick jag uppmärksamhet och blev inte så ensam. Men just då blev jag den elaka tjejen som bara förstörde. Tänk om någon vuxen istället hade fångat upp mig. Frågat min hur jag kände. Då hade jag kunnat få berätta att jag inte fick vara med att alla sa att det inte rymdes fler människor i deras lek och att jag blev ensam kvar. Att det inte var roligt att vara ensam och att jag ville ha någon att leka med.
Hur som helst är detta ingen världslig sak och det känns redan bättre. Ibland är det bara skönt att få skriva ner tankarna för att förstå vad det är som orsakar dem.
Önskar er alla en bra start på måndagen. Själv väntar jag på telefonsamtal så jag kan ta ett beslut, städning som inte hanns i helgen och sen möte och vårrus. Fullspäckad måndag med andra ord.