Mina två junibarn, nästan exakt fyra år emellan dem. Jag var beräknad till den 11 juni med båda två, men sen valde dottern att komma den 10 juni och sonen den 7 juni. Och tänk att tiden gått så fort. 9,5 år sen jag blev mamma för första gången och 5,5 år sen som jag fick min tredje guldklimp. Jag känner mig så lyckligt lottad som fått så fina barn. Inte bara mina två junibarn utan alla mina fyra underbara juveler. De är mitt allt. Utan dem skulle jag aldrig känna mig hel.
Tiden går undan. 9,5 år har gått fort. 9 månader har gått otroligt snabbt och om bara 4 dagar blir min lilla tjej som börjat stå helt utan stöd 9 månader. Denna månad december har gått ännu fortare, bara en vecka kvar till julafton nu. Och på fredag får vi lön igen, jag tyckte jag betalade räkningarna igår. Men löningen gör inget den får gärna komma ofta, pengar finns alltid hål att stoppa i.
Med tiden kommer också insikten om vissa saker. Och just nu är jag i förändringens tanke. Känner mig bortglömd, inte värd något och kanske är det dags att ta ett nytt steg. Fast jag har några månader kvar att fundera på innan jag behöver ta ett beslut, men jag känner mer och mer att det kanske är dags. Jag vill ju bli uppskattad för det jag gör, räknas in, även om jag inte är där just nu.